Vilka är de vanligaste läkemedlen och behandlingarna?

Levodopa
Det viktigaste läkemedlet vid Parkinson är levodopa. Levodopa, eller L-dopa, är en så kallad aminosyra som finns naturligt i kroppen och också i små mängder i vissa grönsaker. Namnet är en förkortning av dihydroxi-L-fenylalanin. L-dopa-läkemedel är: Madopark, Madopark depot, Madopark Quick, Madopark Quick Mite, Sinemet, Sinemet depot, Stalevo och pumpbehandling med Duodopa (som ges under senare stadier av sjukdomen). L-dopa är mycket effektivt mot Parkinsonsymtom. Levodopa är ett förstadium till dopamin, men L-dopa används istället för dopamin, eftersom dopamin inte kan passera blod-hjärnbarriären, dvs., kan inte tränga igenom hjärnans blodkärl ut i hjärnvävnaden. Behandlingen påbörjas med låga doser som ökas successivt tills personen fått bästa möjliga symtomlindring. Levodopa börjar ge effekt efter några veckors behandling, men ibland kan det ta upp till flera månader innan maximal effekt uppnås. Upptaget och transporten av L-dopa från tarmen till blodet kan störas av de aminosyror som finns i proteinerna i kosten. L-dopa bör därför, för bästa möjliga resultat, tas cirka 30 minuter före en måltid som innehåller protein, t.ex. kött, fisk, ost, mjölk, ägg etc. L-dopa absorberas i den övre delen av tunntarmen och är därför också beroende av magsäckstömning.

Dopaminagonister
Dessa ämnen passerar in i hjärnan från blodet och härmar dopamins effekter på dopaminreceptorerna (de molekyler på en nervcell som fångar upp och vidarebefordrar dopaminsignalerna). Cabaser (kabergolin), Pravidel (bromokriptin), Requip (ropinirol), Sifrol (pramipexol) och apomorfin (administrering via penna och pump) är dopaminagonister. Dessutom finns nu en dopaminagonist, Neupro (rotigotin), som plåster för applicering på huden. Dopaminagonister kan användas ensamma eller i kombination med L-dopa. De ger ofta bra symtomlindring, framförallt av tremorn. Dopaminagonister tycks också ha viss antidepressiv effekt.

Dopaminförstärkare
L-dopa har en relativt kort verkningstid. Därför kan ytterligare läkemedel användas för att jämna ut och förlänga effekten. Både inuti och utanför hjärnan bryter enzymer ned dopamin till substanser som inte är till nytta vid behandlingen av Parkinson. Ett sådant enzym är katekol-O-metyltransferas (COMT). Om det här enzymet blockeras varar L-dopa-dosen längre och fluktuationerna av hjärnans dopaminnivåer under dagen minskar. I dagsläget finns två COMT-hämmare: Comtess (entakapon) och licenspreparatet Tasmar (tolkapon). Dessa läkemedel har bara symtomlindrande effekter i kombination med L-dopa, inte ensamma. Båda ska därför tas i kombination med L-dopa. Ett annat enzym, monoaminoxidas typ B (MAO-B), bryter ned dopamin i hjärnan. Hämmare av detta enzym, t.ex. Eldepryl (selegilin), Selegilin (selegilin) och Azilect (rasagilin), ökar dopaminnivån och ger symtomlindring, men inte lika effektivt som L-dopa eller dopaminagonister. Eldepryl har också en viss antidepressiv effekt. Det finns forskningsdata som tyder på att progressionen av Parkinson kan minskas med Azilect, som normalt tas en gång varje morgon tillsammans med mat.
Amantadin (symmetrel) kan användas som initial behandling, primärt hos äldre personer eller för att öka effekten av levodopa. Amantadin är egentligen ett läkemedel mot virussjukdomar men det kan vara effektivt vid Parkinson genom att det ökar frisättningen av dopamin från celler som fortfarande producerar det.

SPELAR DET NÅGON ROLL HUR MAN BÖRJAR TA LÄKEMEDEL MOT PARKINSON?
Vi vet idag att motoriska komplikationer inte i någon högre grad hänger samman med egenskaperna hos levodopa i sig, utan istället hänger samman med hur det administreras. Data från prekliniska och kliniska studier tyder på att pulsstimulering av särskilda dopaminreceptorer (så kallade striala dopaminreceptorer) är en nyckelfaktor vid utvecklingen av levodopa-associerade motoriska komplikationer. Hos nydiagnostiserade patienter tror man därför att en mer kontinuerlig stimulering av dopaminsystemet från början av behandlingen kan förebygga ökning av motoriska fluktuationer och dyskinesi. Kronisk levodopabehandling hos personer med Parkinson leder ofta till utveckling av motoriska komplikationer, t.ex. dyskinesi och motoriska fluktuationer. Som nämndes ovan förknippas dessa komplikationer med oregelbunden pulsstimulering av dopaminreceptorer. Denna oregelbundenhet tros bero på den ryckvisa administreringen av levodopa.

VARFÖR ÄR DET BÄTTRE ATT ADMINISTRERA LÄKEMEDEL MED EN PUMP ISTÄLLET FÖR PERORALT VID AVANCERAD PARKINSON?
Hos personer med mer avancerad Parkinson, som redan har motoriska komplikationer, tror man att en mer kontinuerlig stimulering kan vända utvecklingen av motoriska komplikationer, vilket innebär att personen kan få mer stabila fördelar av behandlingen.

Enligt prof. Per Odin, Bremerhaven, är kontinuerlig dopaminerg stimulering (CDS) en behandlingsstrategi som antas förhindra eller minska motoriska komplikationer vid långvarig levodopabehandling, dvs. motoriska fluktuationer och dyskinesi. Genom CDS förhindrar respektive vänder man sensibiliseringen som har tillkommit p g a pulsatil dopaminerg stimulering. Själva CDS-hypotesen är baserad på flera hypoteser. För det första att tonisk dopaminering stimulering är fysiologisk. För det andra att sensibilisering inte är önskvärd och bör vändas. För det tredje att minskning av off-tiden och minskning av dyskinesi kan framkallas samtidigt. Slutligen att  CDS-hypotesen bekräftas i kliniska studier. Infusionspumpen är en mycket bra metod vid avancerad sjukdom, eller till och med måttlig sjukdom, för att hjälpa patienten att få ett jämnare plasmasvar och en mer kontinuerlig stimulering. Plasmanivåmönstret som erhålls genom infusion är alltid högre än det mönster som erhålls med oral behandling, men de låga nivåerna under dagen förekommer inte lika ofta som vid oral behandling. Studier tyder på att nyckeln till CDS kan vara eliminering av låga nivåer, snarare än administrering av en konstant läkemedelskoncentration. Höga koncentrationer av levodopa behöver inte vara ett problem om låga nivåer undviks.
KAN EN OPERATION VARA EFFEKTIV VID PARKINSON?
Kirurgi kan lindra symtomen på Parkinson men är inte ett botemedel. På grund av de risker som förknippas med hjärnkirurgi övervägs det vanligtvis inte förrän alla lämpliga läkemedel har provats utan framgång. När kirurgi övervägs är det viktigt att både en neurolog och en hjärnkirurg som är specialiserade på behandling av Parkinson är involverade.
DBS (Deep Brain Stimulation) är en av en grupp behandlingar som innebär kirurgisk implantation av ett medicintekniskt instrument, en s.k. hjärnpacemaker, som skickar elektriska impulser till specifika delar av hjärnan. Det kirurgiska ingreppet används för att behandla svår essentiell tremor och tremor, rigiditet och bradykinesi (långsamma rörelser) i samband med Parkinson samt även primär dystoni och andra tillstånd.

Vilken övrig behandling finns för Parkinsons sjukdom?
Sjukgymnastik: Det är viktigt att ta kontakt med en sjukgymnast redan från början för att få råd om bra aktiviteter och hur man på bästa sätt kan motverka förändring i kroppshållning och rörelseförmåga. Sjukgymnasten kan också hjälpa till så att man får bättre kroppskännedom. I sjukgymnastens övningar ingår också träning i att kunna slappna av. Ofta är det svårt eftersom sjukdomen ger en förhöjd muskelspänning, och det behövs därför återkommande egen träning, helst dagligen.
Rehabilitering: Till rehabmottagningen kan man komma med remiss från ordinarie läkare. Här träffar man ett team bestående av läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator. Ibland deltar också psykolog och logoped (tal- och sväljsvårigheter). Tillsammans med teamet går man igenom de problem sjukdomen skapat och de olika specialisterna berättar vad som kan göras åt dessa från sjukvårdens sida.
Röstträning: Hos logoped kan man få lära sig hur man på olika sätt tränar sin röst.

Vad kan du göra själv?
Effekten av medicineringen förbättras om tablettintaget sker på bestämda tider. Här bör du samråda med din läkare för att få ett doseringsschema. Ta gärna tabletterna en stund före maten, ca 30 minuter, för att undvika att de ”fångas” i magsäcken tillsammans med födan, vilket kan leda till att effekten av läkemedlet försvagas och försenas.

Var fysiskt aktiv, träna gärna på gym eller motsvarande. Det minskar besvären och ger dig bättre rörlighet. Man kan även pröva andra aktiviteter som ger en ökad känsla för sin kropp. Det kan exempelvis vara Qi gong, yoga, meditation, massage, beröringsterapier, akupressur, bubbelpool, sång och dans. Det finns ingen motion som är olämplig för den som har Parkinsons sjukdom. Det gäller att försöka hitta det som är roligt att göra och att delta i.
Gå med i någon av Parkinsonföreningarna i landet! Där kan du få kunskap och information som hjälper dig till en förbättrad kommunikation med läkare och annan vårdpersonal. Du förstår då bättre hur behandlingen ska läggas upp för att ge bästa effekt.

Vill du tala med någon som har erfarenhet av DBS?
Kontakta Åke Rännar
ake.rannar@gmail.com
Tel: 090 – 31512
Mobil: 070 – 345 2176

Vill du tala med någon som har erfarenhet av Duodopa-pump?
Kontakta Bo Perman
Tel: 0650-75444
Mobil: 070-6507147

Vill du tala med någon som har erfarenhet av Apomorfin-pump?
Kontakta Ulla-Britt Lotun
u-blotun@telia.com
Tel:036-163831